Ni vet när man bara går och väntar på att något ska hända och att något ska förändras (förbättras i det här läget) och kroppen skriker efter en annan miljö och fjärilarna i magen vaknar efter en lång vinter? Så känner jag precis nu, jag sitter och tittar ut genom fönstret och vet ni vad som finns där? Solen. Då är det minuspoäng när man är sjuk dessutom. Jag vill ut och ta en promenad i spåret utan isbana hela vägen, som riskerar att man kan halka och slå ihjäl sig.

Jag är så jäkla trött på det här nu, jag vill ha sommar eller iallafall vår, jag vill kunna ha tofs utan att öronen ska bli blåa av kylan, jag vill äta en sallad tillsammans med en iskall öl på Djäkneberget! Och jag vill hoppa från bryggan på Sundängen och simma över på andra sidan även om andetagen blir korta och snabba. Jag skulle till och med kunna tänka mig att det vore trevligt när myggorna vaknar. Nej, där ljög jag nog. Lite ivarjefall...

Men ni förstår min poäng.



Här är en bild på mig och Jim som förövrigt inte syns
så mycket, från sommaren 2008. Jag minns allt från
den där dagen som om det vore igår. Jag minns att
vi åt på Mios, jag minns att vi gick och köpte glass och
en massa klubbor och satte oss i gräset och bara var.
Jag minns hur värmen var olidande just den där dagen.

I dagens läge så har jag varken någon glass eller klubbor,
ingen sommar och sol, och ingen Jim... Förändring nu tack!