Komplimanger

Jag fick en kommentar av en kvinna när vi möttes i korridoren, en kollega till mamma en våning upp här i Växhuset, hon vände sig om efter mig och sa "vad du är brun, vad fint!"

En enkel komplimang som jag gick och tänkte på och log för i säkert tre minuter efteråt. Det är inte något jag brukar göra, men det är skillnad på en normal komplimang och en too much komplimang. Komplimangen jag fick var ärlig och därför tog jag åt mig - jag är ju brun? Hade det vart från en man som såg mig på morgonen, nyvaken utan smink, bakfull och med ett fågelbo på huvudet och han sa att jag var vacker, då hade jag däremot inte tagit åt mig. Vem är vacker en sådan morgon? Förutom skådespelerskor i en film. Så menar jag inte att det inte finns folk som är vackra på morgonen, jag menar bara. Jag är inte det!

Det finns ju komplimanger folk säger bara för att säga det - ha något att säga. Och man känner om det är en ärlig komplimang eller en "lögn".

Jag ville bara öppna mig om det här, och tala om att man ska ta åt sig av komplimanger, jag gör det dock inte av komplimanger som känns lite för mycket. Det är genomskinligt, men när det handlar om en vanlig komplimang som handlar om att jag är brun, har långt hår eller ett fint nytt linne så tar jag åt mig! Gör det ni också. Och jag menar inte att ni inte ska ta åt er om någon säger att du är vacker, det gör jag också. Men inte jämt.



Nu slutar jag strax och gissa vad Hanna ska göra då? Jo, ta och sola i 30 minuter, that makes me feel beautiful! Cause I'm worth it ;)

Kommentarer
Postat av: mathilda

okej så synd, får hoppas att du hittar en ny snart då :) där dom tar emot socbidrag=)

2010-12-03 @ 15:30:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0